PMDS, en allvarlig “psykisk” sjukdom?

Jag har PMDS: Premenstruellt dysforiskt syndrom. Det är ej att likställa med vanlig PMS. Precis som tidigare inlägg om Lipödem så är detta en okänd (men inte ovanlig), feldiagnostiserad, felbehandlad och missförstådd sjukdom. För ja, det är en sjukdom för dem som lever med det. Och återigen, det drabbar bara kvinnor, så samhället och vården vänder automatiskt ryggen till och viftar bort det “för så är det när man är kvinna och då ska man bara ta det och hålla käft. Eller knapra lite p-piller vetja, och när du ändå är igång; lite antidepp..”.

Jag är 28 år och inte förrän de senaste 3 åren har jag verkligen fattat att det jag har är PMDS. Jag har behandlats fruktlöst för depressioner som tycks komma och gå lite hur dom vill, med svängningar som är för snabba för att det skulle kunnat vara bipolär sjukdom. Läkare efter läkare efter läkare har tittat på mig underligt när jag förklarat hur jag under perioder störtdyker ner i ett kolsvart inferno. Hur alla färger bleknar och flagar bort till en grå sörja som omsluter mig och hela mitt väsen och jag ser bara svart. Jag kan inte tänka klart, just där och då existerar bara det svarta. Och jag vill inget annat än att bara hänge mig åt tyngden i min kropp som drar mig ner under ytan för att kväva mig. Några dagar går och jag vaknar en morgon till fågelkvittret, jag ser färger igen, jag känner värme, jag andas livet. Jag börjar fråga mig själv vad jag egentligen gjort den senaste tiden, och minns det lite som en av dom där mardrömmarna när man försöker springa men benen inte rör sig, eller är så tunga att man inte kommer nånvart. Och jag minns det svarta. Det är som att ha klivit ur sin kropp, hamnat i helvetet, för att sen kliva in i den igen. Det är overkligt, kusligt. Det händer, sen är det borta, sen händer det igen, med relativt korta intervall.

Jag har blivit remitterad till psykologer. Och psykolog efter psykolog efter psykolog har också tittat undrande på mig när jag upprepar mina upplevelser. De kan inte placera mig i ett fack, så de skriver ut tabletter. För jag sitter ju där och säger att “Ja men idag är allt bra. Sånna här bra dagar fungerar livet som det ska. Men sen kommer mörkret tillbaka”. Så eftersom det inte finns ett konkret trauma eller tillstånd att behandla, så är mediciner det bästa, har dom sagt.

Inte en enda läkare, psykolog eller ens GYNEKOLOG har sagt “Men Maia, det du har är PMDS”. Och ändå när jag ser tillbaka så är det så tydligt att mina svackor är cykliska.

Men borde inte jag själv ha räknat ut detta för länge sen isåfall..? Ja det kanske jag hade kunnat, men oddsen hade varit minimala. För man pratar inte om mens eller pms eller cykler. Man lär inte ut om östrogenets och progesteronets roller i kvinnokroppen. Livmodern är detta mystiska organ vars uppgift är att tillverka människoliv och för att ständigt göra sig redo att skapa ett barn, eller att ta hand om vad som finns kvar efter utebliven befruktning dvs mens. Livmoderns funktion och fertiliteten är ett facit på hur hur man mår, och sänder ut tydliga tecken på om något inte står rätt till. PMDS, kraftig mensvärk, oregelbunden mens osv är tydliga tecken på att något är fel. Men eftersom det är så jäkla VANLIGT så blir det per automatik normalt. Behandlingen man erbjuds är syntethormoner som sägs reglera menscykeln och stabilisera den. Men slår istället ut hela mekanismen och ersätter det med ett konstgjort system. Att man får antidepressiva utskrivna för sig eller ihop med syntethormoner verkar också vara mer regel än undantag. Antidepressiva funkar på liknande vis som syntethormonerna, dvs att de lägger sig ovanpå kroppens egna signalsubstanser. All ångest och stress finns fortfarande kvar men hjärnan luras att tro att allt är bra. Men bakom ridåerna försöker kroppen att varna för fara, utan att lyckas göra sig hörd. Vi vill gärna tro att kroppen vill oss illa när den signalerar åt oss att lyssna, stanna upp och reparera. Men varför skulle den vilja oss illa? Den försöker bara berätta för oss att något är fel. Och felet trollas inte bort av att vi börjar knapra antidepp eller syntethormoner, vi bara _känner_ inte av det.

Att tas på allvar för sin PMDS kan man nästan glömma. Speciellt när man kanske börjar med att berätta om de lite mer lättbegripliga symtomen som trötthet, irritabilitet och ångest. När man kommer till punkten självmordstankar kanske man kan få en och annan att höja lite på ögonbrynen. Att man för några dagar sedan struntat i att se sig för när man korsade en väg, eller när man stod lite för nära perrongen till det ankommande tåget och inte brydde sig så mycket ifall man skulle råka ta ett kliv framåt. Eller sitta i bilen och börja tänka att man kanske skulle gasa på lite o hitta en lämplig vägg att köra in i?
Ungefär här nånstans blir folk oroliga och börjar slänga sig med alla möjliga psykiska diagnoser och att detta måste ju vara något allvarligare än vad det faktiskt är – PMDS.

——–

Jag rekommenderar för övrigt alla att lyssna på Jenny Koos kunskap inom detta område. Bland annat genom hennes deltagande i podden Hälsosant men även via hennes Facebooksida “Vulverine”.

Advertisements

One thought on “PMDS, en allvarlig “psykisk” sjukdom?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s